Slutgillat i Sälen?

6 januari, 2013

in Krönikor

av Johan Tunberger

Inom Försvarsmakten finns en lång tradition som säger att man skall ”gilla läget” — hur oroande detta än är. Det finns många förklaringar till denna nedärvda kultur:

En är att en förbandschef vill visa sin solidaritet med uppgiften och stärka moralen hos truppen som klagar över bristfällig utrustning. En annan förklaring har traditionellt varit att ”gilla läget” utgjort ett konkurrensmedel i kampen mot huvudfienden, som inte var en möjlig yttre fiende utan fastmer de ”andra” försvarsgrenarna eller truppslagen. Genom att framställa läget som bättre än det är hoppas man att den egna verksamheten skall prioriteras på de övrigas bekostnad. Slutligen kan en mer övergripande förklaring vara att man vill göra ett gott intryck på politiskt följsamma högre chefer och på de politiker som bestämmer över anslagen.

I enlighet med denna tradition har Försvarsmaktens ledning länge ”gillat läget”. Utsikten av en total försvarskollaps har i närmast freudiansk mening förträngts och uppenbara brister och svårigheter skjutits på framtiden.

ÖB, Sverker Göranson, har gradvis graviterat bort från ”gilla läget”. Först genom att i just Sälen deklarera att mer pengar kommer att behövas om några år om planerna skall hålla. I somras förklarade han att en hel försvarsgren kanske behövde läggas ned. Dessa i sak uppseendeväckande klargöranden fick mycket liten uppmärksamhet bland politiker och media.

Vid årsskiftet tog han bladet från munnen i en SvD-intervju; han deklarerade att Sverige med egna resurser skulle kunna stå emot ett synnerligen begränsat angrepp i en vecka och att en undsättning från Nato-stater var en förutsättning för längre uthållighet. Plötsligt uppstod en försvarsdiskussion, inte minst på ledarsidor.

Utan tvivel har ÖB och hans medarbetare framfört detta på de inre linjerna, men höga vederbörande har varit oemottagliga för budskapet

I kraft av ämbetets auktoritet bekräftade ÖB i SvD vad försvarsbloggare och debattörer (däribland undertecknad) hävdat i många års tid. Kort sagt ”gillade han inte läget” på ett så konkret sätt att en bredare allmänhet kan förstå. Han har därmed banat väg för demokratisk insyn.

Intressant är också att notera vad ÖB inte sa, nämligen att denna veckas strid förutsätter att Sverige fått förvarning och fattat drastiska beslut i god tid (så att exempelvis de drygt 40-åriga värnpliktiga som grundutbildades i början av 1990-talet till sin egen förskräckelse hunnit kallas in för att fylla ut de förband som i den politiska retoriken påstås vara gripbara ”här och nu”). Samt att det miniskyla angreppet kommer på en förväntad plats.

Det kan hävdas att med sådan förvarning skulle vänligt sinnade stater ha tid att komma till undsättning i tid. Med tanke på den ringa storleken på den nödvändiga angriparstyrkan och beslutsproblem inom Nato är detta dock ett klent halmstrå.

Det är smärtsamt att skriva detta. För även om Försvarsmakten sett som system av system är bankrutt, uträttar tusentals soldater, sjömän och officerare ofta ett hängivet och bra arbete på gräsrotsnivå; att det överordnade systemet fallerat är inte deras fel.

I Sälen samlas årligen eliten av det korporativistiska organisations-Sverige. Man har trevligt, åker litet skidor, är artig och har det hur mysigt som helst när man träffas för fördrink och chips på hotellrummen. För att efter middagen dansa och le.

Genom åren har man även på denna disparata, för att inte säga eklektiska nivå ”gillat läget”.

Frågan är, efter ÖB:s relativa klarspråk, om ”gilla-syndromet”  kan stå sig. I synnerhet skall det — i brist på bättre ord — bli fascinerande att följa hur de företrädesvis moderata försvarspolitikerna med ministern i spetsen agerar. Kommer de att fortsätta sitt alltmer bisarra förnekelsespel och ”gilla läget” som om de svävade i ett annat universum?

Eller kommer de påbörja en försiktig s k pudel?

Deras position är inte lätt. Fortsätter de förnekelsen gräver de sig allt djupare ned i den grop, ur vilken det blir alltmer politiskt kostsamt att ta sig upp med mindre än att hela laget byts ut. Inleder de däremot en omorientering skulle även det kännas smärtsamt, men med litet politisk fingerfärdighet kan det vara möjligt.

En möjlig argumentation i det senare fallet kunde vara: Försvarsmakten har satts på svältkur under många år. Detta har tvingat myndigheten själv att sanera bland storvulna, kostsamma och misslyckade projekt som Nätverksbaserat Försvar (NBF) med flera. Nu kan det vara dags att satsa pengar för att bygga upp. Det är klart att det skulle bli problematiskt att motivera JAS-satsningen i detta sammanhang, men det går nog att dölja med lämplig politisk rök.

Stalltipset är dock att det hela blåser över, att försvarets prekära läge inte längre bekymrar de konferensdeltagare som skiljs åt med ett leende och glatt ”the same procedure next Year”!

Här finns inget utrymme för eftertänksamhet ifråga om den krypande globala strategiska vindkantring som pågår. Den medför att USA minskar sitt engagemang i Europa, att de enda militärt seriösa europeiska staterna, Storbritannien och Frankrike, skär ned de styrkor som skulle kunnat sättas in i solidaritetsaktioner. Detta sker samtidigt som Ryssland rustar upp, även om det inte kommer att kunna ske i den omfattning som planerna anger.

Regeringen har intecknat hoppet om ömsesidig politisk-militär solidaritet mycket högt i den s k solidaritetsförklaringen. De västliga resurserna minskar och tanken på att Sverige verkningsfullt skulle kunna bidra ter sig verklighetsfrämmande.

*

För övrigt anser jag att Gotland måste ha ett försvar värt namnet.

Previous post:

Next post: